Och nu då………?

Idag är det en månad sedan jag sprang Lidingöloppet som var den sista tävlingen i en svensk klassiker. Skorna har jag ställt på hyllan och som du ser så har jag inte ens plockat bort Chippet från löparskorna ännu och dammet från loppet sitter fortfarande kvar på skorna. 

Jag känner mig fantastisk nöjd med att ha klarat av att slutföra en svensk klassiker!  

Men nu känns det tomt.

Mina tankar återkommer alltid till frågan om vad skall jag träna för nu?

Vad skall jag hitta på, vilket mål skall jag ha? Vilken träning skall jag ägna mig åt?

Att under nästan ett helt år tränat för att klara av flera olika typer av aktiviteter så vet jag idag inte vad jag skall satsa på. Några tycker att jag skall satsa på att upprepa en svensk klassiker nästa år, andra tycker att jag skall satsa på triathlon. 

För tillfället tränar jag simning och bodypump , och mår bra av det kör även lite tyngder på gymmet. Det känns bra, men vad skall det leda till vad kan jag få ut av detta?

P.s

Om två månader är det julafton, kanske att jag har kommit på vad jag vill träna för.

  

Äntligen!

Nu har jag gjort det!

Inom loppet av 7 månader har jag slutfört 6 st långa lopp.Men först och främst har jag klarat av det jag hade satt upp som mål för detta året dvs att genomföra EN SVENSK KLASSIKER. Jag har alltså plågat mig igenom 9 mil på längdskidor, vilket gav mig en förfrusen lillfingernagel och två rejäla blåsor på båda mina hälar. 

Sedan bar det av på cykel 30 mil, med 2 punkteringar och slutkörda bromsar var även detta ett äventyr. 

Att sedan simma 3 km i ett 17 gradigt älvvatten går inte heller av för hackor, det blev några skavsår efter våtdräkter men det var en fin upplevelse. 

Hela kalaset avslutades med att springa 30 km i något som kan jämföras med ett mindre alplandskap och som resulterade i träningsverk och att jag stapplande försöker ta mig fram några dagar efter loppet är ju något man får räkna med. 

Sedan har jag av någon outgrundlig anledning också genomfört ett Göteborgsvarv som var 21 km långt, detta var ett konstigt beslut men nu är det gjort och minnet finns av en veckas stela ben och leder. Jag fick också se min gamla hemstad från en annan sida.

 Jag erbjöd mig också att ställa upp som draghäst i Vättenrundans halva distans, vilket innebar att jag var med längst fram i klungan i 150 km, detta var faktiskt en av dom finaste och mesta minnesvärda av  upplevelserna detta år.  

Med klyschan” Inte för att jag vill skryta men”vill jag fortsätta, jag känner mig väldigt stolt och även lite kaxig för att jag har klarat av detta. För ca tre årsedan var jag fullständigt otränad och vägde ca 120 kg idag har jag tappat ca 15 kg i vikt och har tränat upp mig fysiskt men inte minst så  har mitt psyke stärkts. 

Idag vet jag att jag klarar av mycket mera än vad både jag och många andra trodde om mig för bara något år sedan. Jag behöver bli av med flera av mina kilon och det vet jag att jag kommer att fixa för har jag fixat alla dessa lopp så skall jag minsann fixa att bli av med några kilon till. Jag vill säga ett stort tack till alla er som funnits med och stöttat mig och hjälpt mig med min träning och mitt självförtroende. 

Jag har inte presterat några fantastiska tider eller slagit några rekord men jag har fixat det som jag hade som mål och faktiskt lite till vilket gör mig väldigt stolt och ger mig ett stärkt självförtroende, att veta att jag kan om jag vill ger mig en inre styrka.

Här har du mina lopp :

Vasaloppet 90 km

Göteborgsvarvet 21 km

Halvättern 150 km

Helvättern 300 km

Vansbrosimningen 3 km

Lidingöloppet 30 km

Var rädd om dig och de dina!

  
// Mikael

Tillfälligt avbrott

En månad kvar till Lidingöloppet. Det borde innebära att löpträningen är inne i sin mest aktiva fas med tuffa pass. Men tyvärr vill inte kroppen riktigt det som knoppen planerat. Det är helt enkelt tillfälligt avbrott.

Efter Vansbro åkte vi på cykelsemester i Danmark och trampade på hårt en vecka. Väl hemma igen var det dags att påbörja löpträningen.

Det blev två rundor 😬, sen var det kört. Fick  en inflammation i vänster gluteus (rumpmuskeln 😉) som inte ville ge sig trots stretch och vila. Så nu är det sjukgymnastik som gäller – i kombination med triggermassage och lättare löppass på mjukt underlag.

Inser att det kommer att bli svårt att hinna bli helt bra till loppet den 24 september men jag får helt enkelt göra det bästa av situationen. För en sak är säker – springa ska jag!

Ps. Mina nya vänner; det röda gummibandet och den gula taggbollen. 

Dags att ladda om

Lördag kväll och både mitt och makens Vansbrosim är avklarat. Vi är båda glada, nöjda och stolta över våra prestationer. Mikael har nu klarat av 3/4 av klassikern och jag 2 av 4 grenar i halvklassikern.

För mig var cyklingen en trygg zon. Jag var väl förberedd och visste vad som väntade. Simningen var något helt annat. Fysiskt visste jag att simningen inte skulle vara något problem, men hur skulle jag reagera mentalt på eventuell kyla, okänt vatten osv?

Förutom träningspass i öppet vatten förberedda jag mig genom att skapa en mental bild av mig själv simmandes i älven armtag för armtag och i mitt huvud snurrade filmen där jag slog handflatan i plexiglaset vid målgången om och om igen.

Väl i vattnet gick jag bildligt talat in i en bubbla. Det var framåt mot målet som gällde. Mot den där plexiglasskivan.

Och nu har jag gjort det. Simmat mitt första lopp i öppet vatten och det var helt okej, faktist riktigt kul så vem vet, kanske blir det en repris.

Om cyklingen var nöje och simningen var ångest så väntar nu den stora utmaningen för motivationen – löpningen. Jag tycker inte att det är kul att springa, tränar hellre allt annat utom det men inser ju samtidigt att om jag ska klara 15 km på Lidingö så måste jag börja springa regelbundet några gånger i veckan.

Bara att bita ihop igen med andra ord. Men först ska maken och jag unna oss em veckas cykelsemester i Danmark.

På plats i Vansbro

Sitter i ett tält på Vansbro fotbollsplan, myggen och knotten njuter av min kropp. I morgon är det dax för min fru att simma halva Vansbrosimmet dvs 1500 meter. Själv skall jag simma det långa loppet på Lördag sträckan är då 3000 meter. Jag fattar inte riktigt hur det blev så här. Visst valet är mitt men ändå vad hände, varför gav jag mig in på detta det är en fråga som ofta dyker upp i huvudet. Jag fattar inte varför det blev så här och vad som triggade mig. Kanske en dröm från ungdomen eller den så omtalade 50års krisen men en sak är säker jag gillar det och ångrar mig inte en sekund. Både jag och frugan behöver allt stöd vi kan få så hurra, håll tummarna och be en bön för oss. Så gör vi så gott vi kan! Ni får ingen bild på mig i våtdräkt men en fin kvällsbild från starten på Vansbrosimmet kan jag bjuda på. 

 

Enda sättet framåt är att möta sina rädslor

För två veckor sedan cyklade jag halvvättern och det gick så bra. Kände mig stark, trygg och väl förberedd och resultatet blev där efter. Tillsammans med min man och mina vänner avverkade vi de 15 milen på under sex timmar som också var vårt mål.

Efter några dagars vila är det nu daga att börja ladda för del två i halvklassikern – Vansbro halvsim – och nu krävs det verkligen träning, mental träning.

Simning har aldrig varit min gren och att dessutom simma i mörkt och okänt vatten känns riktigt otäckt. Bortblåst är tryggheten, bortblåst är självförtroendet…men som tur är finns envisheten kvar.

Så i onsdags blev det en premiärtur vid Mjälen tillsammans med min vapendragare i halvklassikern Anna-Karin och med henne simmandes vid min sida så gick det rätt okej.

Eftersom jag vet att det enda som bär framåt är att möta sina rädslor bestämde jag mig för att ta med våtdräkten till husvagnen och simma lite under helgen.

Så med min vapendragare i livet vid min sida har jag idag simmat fram och tillbaka mellan brygga och flotte i Åsnen och sista rundan simmade jag helt själv.  Låter säkert löjligt i mångas öron men för mig var det en seger!

Dax att simma

Vätternrundan avklarad, då var det dax att sätta i gång med lite simning!
I tisdags stack jag ner till utebadet för att känna lite på vattnet.
Jag har inte varit i badet på ca 1 månad så det behövdes lite uppmjukning. Det kändes tungt att simma med 300 km cykel i benen, och som om det inte var nog så började jag känna av feber.
Så nu lever jag på Ipren och Alvedon omväxlande. Hoppas att detta släpper nu i helgen så att jag kan få några bra träningspass in för dom 3 km som skall simmas den 9 juli.
Har också beställt en våtdräkt som jag hoppas kommer nästa vecka.

//Mikael

Cykel till salu!

Del två i en svenskklassiker avklarad. 👍Vätternrundan blev lite jobbigare än vad jag hade räknat med. Vi var fyra tappra herrar som tillsammans startade klockan 10 i tre på natten. Regnet började redan vid starten och hängde med oss i stort sett hela första tredjedelen. Att jag hade två punkteringar inom 500 meter gjorde inte att vi kom fram fortare, jag fick också byta bromsar bak för dom tog slut. Några snabba besök i sjuktältet för att få lite svalkande salva till dom bakre regionerna var också nödvändigt. Tiden i mål blev 12,49. 

Jag hade hoppats på en tid under tolvtimmar men man kan inte få allt. Jag vill tacka mina cykelvänner Martin, Pär och Björn för ett mycket bra och trevligt genomfört lopp. 
P.S cykeln är inte till salu……ännu😉

Förresten,jag vill säga ett stort tacka alla er som lyckönskat och gratulerat mig.

//Mikael 

Cykla

Att cykla har blivet lite av ett beroende, inte så att jag bara ligger på landsvägen med min racer och försöker hålla så hög hastighet som möjligt. Nej, cykling för mig innebär så mycket mer för mig.. Att sätta mig på min racer för att tillsammans med andra cyklister träna inför Vätternrundan är underbart. Dagen efter tar jag min hybridcykel och försöker ta mig fram över stock och sten på små skogsstigar det är ju toppen. Eller att packa en matsäck och tillsammans med min fru cykla ut och ha en picknick och bada vid någon sjö är ju fantastiskt. Att cykla till jobbet ger en fantastisk start på dagen och en möjlighet att varva ner lite innan man kommer hem. Eller att ta bara ta med sig kameran för att leta upp något fint fotomotiv. Detta är för mig att cykla och ger mig möjlighet att njuta av vårt fantastiska land. Just nu ligger fokus på att träna inför Vätternrundan så det blir mest långa och snabba träningspass på landsvägen. Men att på morgonen cyklar i lugnt tempo till jobbet kunna njuta av fågelsång och ljuvligt doftande blommor är något som är svårt att överträffa.//Mikael

Cykla på tuben

Idag har jag tränat pannbenet

När man inte kan cykla när resten av HV-gänget ska träna får man helt enkelt träna själv. I vanliga fall har jag inget problem med det. Kan till och med tycka att det är ganska skönt och avkopplande att inte behöva vara social, men idag var det tungt. Det var blåsigt, tungt, tråkigt, ensamt och långt. Kör tio gånger hellre femton mil i sällskap än tio mil ensam.

Så idag har jag tränat pannbenet.När benen kändes som bly, när jag krampaktigt fick hålla i styret för att inte vingla till i kastvindarna, när backe avlöste backe då fanns det bara en sak som drev mig framåt – min envishet!

Det var inte roligt, men det var nödvändigt. Ska man köra 15 mil behöver man några längre pass i både ben och rumpa och det har jag fått nu. Dessutom har jag fått ett stärkt självförtroende – jag vet att jag kan om jag bara bestämmer mig!

Och, nu, ja nu känns det väldigt, väldigt bra i både kropp och själ.