När man inte kan cykla när resten av HV-gänget ska träna får man helt enkelt träna själv. I vanliga fall har jag inget problem med det. Kan till och med tycka att det är ganska skönt och avkopplande att inte behöva vara social, men idag var det tungt. Det var blåsigt, tungt, tråkigt, ensamt och långt. Kör tio gånger hellre femton mil i sällskap än tio mil ensam.
Så idag har jag tränat pannbenet.När benen kändes som bly, när jag krampaktigt fick hålla i styret för att inte vingla till i kastvindarna, när backe avlöste backe då fanns det bara en sak som drev mig framåt – min envishet!
Det var inte roligt, men det var nödvändigt. Ska man köra 15 mil behöver man några längre pass i både ben och rumpa och det har jag fått nu. Dessutom har jag fått ett stärkt självförtroende – jag vet att jag kan om jag bara bestämmer mig!
Och, nu, ja nu känns det väldigt, väldigt bra i både kropp och själ.
helanochhalvan2016 